måndag 23 juni 2014

känslomässig mognad

Jag tror att många upplever 3 - åringar som höjden av "omognad" (jag har en själv). Deras känslostormar och utbrott tycks sakna proportioner, likt duracellkaniner testar de vad som funkar  i den vuxna världen. Vi vill av naturliga skäl stävja och lära barnen att de i vissa lägen inte går att skrika för att få som man vill. Någonstans här tror jag att det ibland går fel - i föräldrarnas iver att "förtrycka" de små barnens utbrott. Om barn hela tiden får lära sig att stoppa undan sin vrede, paketera den och presentera den på ett "lugnt sätt", poppar den bara upp vid andra tillfällen och i en annan ofta "osund" skepnad.
Får denna "infrysning" av känsloutbrotten fortsätta upp i vuxen ålder kommer vederbörande se på sin egen och andra människors ilska som; att det är något "fel" på personen som blir arg, då det lärt sig att ilska är något onaturligt som ska förtryckas.
Barn som istället har fått lära sig att det ibland är OKEY att bli arg, att vi i den här familjen ser att en "sund ilska" är lika naturlig och välkommen som kärlek, kramar och ömma ord. Dessa barn kommer få en lättare resa mot "känslomässig mognad" som vuxna. Hos de barnen sår man också fröet till att bli ledare. Goda ledare räds inte sin eller andras ilska då de vet att i den, finns möjligheterna till utveckling och lärande.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar